å allvar. DrOKIBå toaålerter glanste 1 parkens gångar, der alltifrån den 1:ste dennes eljent allvarliga nunnekostymer under den skyddande kapuchongen ljudlöst framskridit. Ungdomligt klingande munterhet mötte örat från lefnadsfriska grupper af den högre badsocieteten. Flöjters och harpors ljud uppfångades girigt af den högtidsklädda ungdomen från Fräknebygden. Båtarne kilade flitigt emellan basinerna och badhusbryggan. Hedvig afoch inlastade lefvande fraktgods från och till Uddevalla, under det att ekot upprepade signalpipornas skärande ljud från de mellan staden, Grunnebo och Lilleskog framoch tillkakarusande trainer af löfprydda öppna godsvagnar, apterade för dagens passageraretrafik till forsling af lefvande gods. Jaktklubbens segelbåtar gledo saktligen öfver Bysjorden, trasten slog sina slag i skogen deruppöfver, ärlorna trippade beskättigt på sandgångarne, de åldriga salkarne kretsade som vanligt kring hjessan af hästpallarne och korkarne smällde från de fräsande seltersflaskorna hvarutur man tempererade punschen. Sådant befanns Gustafsbergslifvet, då betraktaren efter sin middag i paviljongen gjorde en tur och derefter slog sig ner i en smal berså vid kaffet. Orienterom oss, genom att under tiden lyssna till berättelserna från sqvallertorget?. Gemaken och slottet börja att fyllas; man ditväntar ännu prydnaden utaf biskopsfamiljen från Karlstad. Den lilla Snäckans dubletter äro redan engagerade; i de lokaler hvarest Tegnr sjöng om öster och Böttiger om vester, samt Wilb. v. Braun, midt emellan båda, författade sin glada Arbetskommendering vid en badort, residera nu värdiga representanter af kyrkan, bruksegandet och det merkantila förkofrandet. Bikupans celler äro alla upptagna — det gemensamma präktiga köket har sin dragningskraft — och ungbina svärma redan ut kring den gröna planens blommor. Uti Tvåans ena flygel bor en börsmagnat från rikets andra stad; uti den andra grannlänets höfding, mannen med jern energien, hvilken Uddevallaboarne påstås kalla rvår grefve; och midtelpartiets välfejade salonger, med gamla Hofvander på utkik, vänta stundeligen presidentens från Stockholm. På Ettans trappa glänsa lockiga barn likt ljusa sommarskyar. Sålunda ser det ut på varfvet. Trots grannstädernas strid om wermlandsvirket bo Göteborgare och Uddevallaboar i fredlig grannsämja i Grefvegården; de fordna direktörsrummen i det gamla skolhuset, under landshöfd. Axel v. Rosens lifstid dennes vanliga sommarresidens, samt ekonomibyggnadens till bostäder inredda rum hysa alla sina gäster och hos Skomakarens är t. o. m. Syskrinet fullt. De tre villorna äro tägna i besittning, och det vackra angränsande Christinedal har öfver dess naturskönheter förtjusta gäster från inlandet; på Höjentorp tronar trättvisan från Wenersborg, och det vackra Emaus erbjuder i sitt nya och prydliga corps de logis åt sina hyresgäster en beqväm bostad och slingrande promenader i löfdungar, der man inandas landoch hafsluften i mild förening; i stugorna vid landsvägen bo brunnsoch badgäster från olika bygder. Måtte helsans engel röra vattnet för dem alla! Från societetshuset höras ännu icke de sprittande dansmelodierna, hvilka locka gisterna tillsammans, men d. 8 Juli är snart för handen, och då komma löjtnanterna från Backamo och regementsmusiken med. Ett afbrott i tystnaden under regnperioden gaf examen för några dagar sedan med barnhusbarnen. Det är den dag, då direktionen skördar lönen för sin årslånga möda — i en Tumba-middag. En gång om året ser jag direktionen Och 2 rdr banko har jag för personen. qvad en forntida restauratör, då man serverade Porto-vin, hemkommet med direktörens egna saltdragare, och föreslog stiftarens minnesskål uti Pontack eller s. k. Blåjan. Direktionens hvita halsdukar, ståndkragarne och de snipiga frackar, hvaruti de äldste uppenbarade sig å oxamensdagen, ha lemnat rum för orr stadsfullmäktiges moderna drägter, likasom porto-vinet och pontacken makat åt sig för lättare drycker. Med försvinnande af parkens stela gånsar försvann äfven den stereotypa konservaism, som såg sin ära uteslutande i barnhusfondens tillväxt. Den numera inslagna vägen för inkomsternas fulla användning till förökade kunskavers bibringande och en tidsenlig lefnadsording för barnhusbarnen, är ett användande af capital, som i ränta afkastar långt mera än len döda penningen. Den heder, som tillkommer föregående lirektioner för en sparsamhet som möjliggjort le nuvarande resultaterna, är dock värd sitt ulla erkännande; omtankan för stiftelsens väl iar alltid varit lika varm, och det är blott idsandan, som visar sig olika med afseende 88