Göteborgsposten – 2 juli 1869, sida 2

nen är räddad, skall man fordra en annan af de dömdas lif med samma hotelse ... — Iugalunda! — Ni skall få se! — Jag skall ej få se något sådant af ett mycket enkelt skäl, nemligen att jag har detta bref i min ficka... Abbå Midon har lemnat mig det mot mitt hedersord ... Herr de Courtomieus utrop bevisade att han ansåg kyrkoherden i Sairmeuse något mera enfaldig än en kyrkoherde borde vara. — Huru!... utropade han, ni har beviset och... Men detta är ju ett vansinne! Bränn upp detta fördömda bref vid ljuset i lyktan, lemna baronen qvar der han är och gå hem och lägg er att sofva. Martials tystnad tillkännagaf ett slags öfverraskning. — Skulle ni handla på det sättet, min herre? frågade han. — Helt visst! ... och utan att tveka... — Nåväl! jag gör er ingen komplimang derför! Denna näsvishet var så sårande, att herr de Courtomieu nästan kände lust att bli ond. Men han gaf ej vika för sina första känslor, denne gamle kejserlige kammarherre, som blifvit öfverdomare under Restaurationen ... Han tänkte efter ... Borde han för ett stötande ords skull bryta med Martial, med denne friare som varit så lycklig att behaga hans dotter... En brytning med en tillämnad måg! Skulle himlen skicka honom en annan? Och huru ursinnig skulle ej fröken Blanche bli!