Ingalunda. Den som herr dEscorval benämnde sin vän afbröt icke blott ej sitt arbete utan svarade i den lugnaste ton: — Som ni ser så frigör jag mig från denna hampa, som utomordentligt generar mig. Den väger flera pund... Och hvilket utrymme tar den ej sedan! Jag har darrat af fruktan att man skulle upptäcka den under min kappa. — Och hvartill skall detta tåg tjena? frågade den nykomne. — Jag skall lemna det till baron dEscorval, till hvilken jag förut inkastat en fil. Det är nödvändigt att han flyr i natt... Detta samtal förekom baronen så orimligt, att han ej ville tro sina öron. — Det är klart att jag drömmer, fastän jag tror mig vara vaken, sade han för sig sjelf. Den nykomne hade emellertid låtit höra en ed och i nästan hotande ton fortfor han: — Det skola vi väl se!... Om ni är tokig, så har jag mitt förnuft i behåll, Gud vare lof! .. Jag skall ej tillåta det... — Förlåt, svarade mannen med repet kallt, ni skall tillåta det... Detta är resultatet af er . .. godtrogenhet.. Då Chanlouineau bad er att få mottaga Mariannes besök, borde ni ha sagt: Jag tillåter det ej! Vet ni hvad han ville henne? Helt enkelt lemna fröken Lacheneur ett bref från mig, så komprometterande att ifall det någonsin fölle händerna på en viss person, skulle min tar och jag ej