Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 2

dan? ... Sedan denna skiljevägg vore nedslagen, skulle han befinna sig i ett rum likt hans eget, liksom hans gränsande till en korridor full af skiltvakter, hvilkas 0-miga steg han hörde. Emellertid var det en tanke på flykt som uppstått hos honom. Hvilken dårskap! Han borde väl veta att alla försigtighetsmått voro vidtagna. Ja, han visste det, och dock kunde han ej afhålla sig från att gå och undersöka fönstret... Två rader jerngaller spärrade det. De suto så att det var omöjligt komma intill fönstret med hufvudet och på det sättet öfvertyga sig om huru högt man befann sig från marken. Denna höjd borde vara ansenlig att döma af den utsigt man hade. Solen höll på att sjunka och vid dess sista strålar kunde baronen på afstånd se en rad af kullar, hvilkas högsta punkt måste vara den plats på Röcheheden der Lacheneurs hus var beläget... De stora dystra massor han varseblef till höger voro sannolikt de höga skogarne vid Sairmeuse . . . Slutligen anade han på venster hund Oiselledalen och Escorval ... Hans själ flög bort till denna leende tillflyktsort, der han varit så lycklig, der han varit så älskad, der han hoppades att få dö den rättrådiges lugna död... Vid minnet af denna försvunna lycka fylldes hans ögon ännu en gång af tårar ... Men han aftorkade dem snart, man öppnade dörren till hans fängelse. Han darrade, men böjde derefter på axlarne. Än se