Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 2

iaag:g — —— ——— set, man skulle föra honom framför en pluton soldater, en officer skulle höja upp sin värja... ooh allt skulle vara slut, han skulle falla för kulorna ... Hvad skulle det sedan blifva af hans hustru och hang son? ... Ah! hans hjerta ville brista då han tänkte på dessa tillbedda varelser!... Han var ensam, han gret... Men plötslipt reste han sig upp, förskräckt öfver sin svaghet... Om hans själ skulle vekna vid dessa hedeläende tankar! ... Om hans energi skulle öfvergifva honom! ... Om modet plötsligt skulle svika honom!... Om man skulle få se honom blekna och svigta framför den pluton, som skulle afrätta honom!... Han ville skaka sf sig denna plågsamma vekhet och började gå fram och tillbaka i sitt fängelse, i det han försökte sysselsätta sina tankar med yttre föremål... Det rum man gifvit honom var mycket stort, fyrkantigt och högt. Fordom stod det i förbindelse med det angränsande rummet, men dörren emellan dem hade blifvit igenmurad för lång tid sedan. Cementet som hopfogade de stora men föga tjocka stenarne hade fallit ned och tillfölje deraf hade springor uppstått, genom hvilka man kunde se från det ena rummet in i det andra. Instinktlikt närmade herr dEscorval sitt öga intill hända hade han någon lifingen. Han ropade, först ån röst besvarade hans. ina tunna skiljevägg? ..-. helt sakta, seda — Om ja änkte han.