Göteborgsposten – 1 juli 1869, sida 1

Chanlouineaus flammande blick förvånade herr dEsScorval, men han ansåg hans ord vara uttalade i en af fruktan framkallad yrsel. Återförd till sitt rum kastade han sig på sin dåliga bädd och tänkte på sin sista stund med denna på samma gång förfärande och sublima åskådningsförmåga, som är den döendes hopp eller förtviflan ... Hela hans förflutna lif, alltifrån hans barndom ända till närvarande stund, utbredde sig framför hans själs ögon ... De obetydligaste omständigheter i hans lif framträdde ur det förflutna . .. Det var vissa detaljer, hvilka han för åratal sedan glömt, som nu stodo klara för hans minne. — Jag har kunnat begå misstag, mumlade han; utan tvifvel har jag begått fel... Men jag har aldrig med vett och vilja gjort något ondt... Lycklig den hvars samvete kan gifva ett dylikt vittnesbörd. Han går mot döden utan fruktan, om också ej utan saknad. Ack! ... baron dEscorval sörjde vid minnet af de sina... Skulle hon ej sakna de dagar af lugn och lycka som han kunnat lefva med sin hustru och sin son, med denna trogna och ömma följeslagerska, hvilken han ännu älskade lika högt som under hans giftermåls första förtjusning, och denne son, som var hans stolhet och hans framtids hopp... Denna lycka måste han nu försaka... Han visste huru stränga undantagsdomstolarnes lagar äro ... Följande dag, inom några timmar, i daggryningen kanhända skulle man komma och släpa honom ur fängel