Göteborgsposten – 30 juni 1869, sida 1

Grefve de Lavalette hade ej mer än åtta timmar att lefva på då hans hustrus mod betryggade hans flykt. Om han noga lyssnat till bullret utifrån, skulle han kanhända hört hammarslagen från de arbetar reste schavotten der hans hufvud skulle falla... På samma sätt voro baron dEscorvals minuter räknade... Men Marianne var ej längre orolig. I samma mån herr de Sairmeuses ångest var stor samma mån voro hennes förhoppningar stora. För öfrigt fann hon ju att Martial omfattade hennes sak, och att han egde makt att bestämma allt, efter sin egen vilja! — Vi ha sålunda natten på oss, återtog han . . . Lyckligtvis är klockan ännu half åtta, och ända till klockan tio kan min far stiga upp i citadellet utan att väcka minsta misstanka ... Uan tystnade plötsligt. Hans ögon, i hvilka det oinskränktaste förtroende framlyst, beslöjades. Han hade funnit en oförutsedd och i hans tanke nästan oöfvervinnelig svårighet. — Ha vi någon som vi kunna lita på i citadellet? mumlade han. Vi måste ha biträde af någon underlydande, en fångvaktare eller en soldat. Han vände sig mot sin far och frågade i häftig ton: — Har ni en man, som ni kan sätta oinskränkt förtroende till? — Jag har tre eller fyra spioner... man skulle kunna använda dem ... e som upp, 1