Göteborgsposten – 29 juni 1869, sida 2

; hvad som mer än allt annat gjorde honom ursianig var hans sons orubbliga lugn. — Urkän då heldre, sade han i det han med tummen pekade på Murianne, att det är er mitress som latit er springa med limstangen. Martial var ej sinnad fördraga denna förolämpning. — Fröken Lacheneur är ej min mätress, förklarade han i en ton som lät befallande ända till hot. Det är j sant att det att det blott beror på henne sjelf att i morgon bli marquisinna de Sairmeuse! ... Latom oss afsta från alla sörebråelser; de föra oss ej framut i vara allirer ... En gnista af förstand som ännu upplyste hertig de Sairmeuses hjerna hejdade på hans läppar det mest föro3 H H il i ba. lämpande svar. Darrande af qväfdt raseri gick han några gånger fram och tillbaka i salongen; derefter ställde han sig ater framför Marianne, som stod qvar på samma plats, orörlig som en staty. — Nåväl, gif mig detta koncept, sade han. — Jag har det ej, min herre. — Hvar är det? — I en persons händer som ej skall lemna er det utan vissa vilkor. — Hvem är denne person? — Det är mig förbjudet att sä Det låg både beundran och Martial fästade på Marianne. Han var hänryckt öfver hennes kallblodighet och sinnesnärvaro. Hvarifrån fick hon väl denna monliga djerfa er det. svurtsjuka i den blick n