Göteborgsposten – 29 juni 1869, sida 2

Hertig de Sairmeuse hade aldrig förr i sitt lif varit underkastad ett så svårt prof. Han blef blek af oro och vrede och hans spända anletsdrag utvisad: huru han ansträngde sig för att bibehålla sitt yttre lugn. — Chanlouincau ljög således ej, sade han till sin son; ni var en af anstiftarne till denna uppresning? Martials ansigte förmörkades, och i en föraktfullt högdragen ton yttrade han: — Detta är fjerde gången, min herre, som ni ställer denna fråga till mig, och för fjerde gången svarar jag: nej. Det borde vara nog för er. Om jag fått den fantasien att blanda mig i upproret, skulle jag öppet ha bekänt det. Hvilka skäl skulle jag ha att dölja mitt !andlingssätt för er? ... : — Till saken!... afbröt hertigen ursinnig, till saken! ... — Nåväl! svarade Martial i det han återtog sin sorglösa ton, saken är att ett koncept till detta cirkulär finnes, skrifven med min vackraste handstil på ett stort urk dåligt papper... Jag erinrar mig att jag för att få de rätta uttrycken raderade bort och strök öfver åtskilliga ord ... Har jag daterat detta koncept? Jag tror att jag gjorde det, men skulle ej kunna svära derpä... — Huru hänger detta tillsammans med ert nekande? frågade hertig de Sairmeuse. — Fullkomligt väl!... Sade jag er ej att Chanlouineau narrade mig?... Hertigen visste ej mer hvad han skulle tro. Men