Göteborgsposten – 29 juni 1869, sida 1

vetandet af hennes förfärliga ansvar återgaf henne liksom genom förtrollning hela hennes kallblodighet. — Man har gifvit mig i uppdrag att åt er, min herre, sälja en upptäckt, sade hon beslutsamt. Hertigen granskade henne nyfiket, och skrattande med full hals sträckte han ut sig på en kanapå. — Silj, min sköna, svarade han, sälj!... — Jag kan ej afhandla frågan, om jag ej får vara ensam med er, min herre. Martial drog sig på ett tecken af sin far tillbaka. — Ni kan nu tala, sade hertigen. Hon tvekade ej en sekund. — Ni bör ha läst, min herre, började hon, det cirkulär som kallade alla de sammansvurna tillsammans. — Visserligen! . .. jag har ett dussin exemplar deraf i min ficka. — Af hvem tror ni att det blifvit uppsatt? — Utan tvifvel af Escorval eller er far... — Ni bedrar er, min herre, detta bref är marquis de Sairmeuscs, er sons verk ... Hertig de Sairmeuse reste sig med flammande ögon, blodröd af vrede. — Jarnibleu! ... utbrast han, jag ålägger er, flicka, att hålla er tunga i styr! ... — Det finnes bevis för hvad jag säger! ... — Tyst, flicka, om ej ... — Den person som skickat mig hit, herr hertig, eger konceptet till detta cirkulär. Det är skrifvet af herr Martials egen hand och jag bör säga er...