Göteborgsposten – 29 juni 1869, sida 1

— ——— —0kt Martial närmado sig Marianne och yttrade sänk kande rösten: — om fadren är oskyldig måste sonen vara brottslig! ... Hon tog förskräckt ett steg tillbaka. Han visste den hemlighet som domrarne vetat eller velat intränga i. Då han såg hennes ångest kände han medlidande med henne. — Ett skäl till, sade han, för att försöka rädda baronen! ... Om hens blod blefve utgjutet på schavotten, skulle det mellan er och Maurice öppna en afgrund som ingenting kunde fylla... Jag skall förena mina ansträngningar med era... Rodnande, utom sig af förvirring, vågade Marianne ej tacka Martial. Huru ämnade hon bevisa sin tacksamhet för hans ädelmod? Genom att afskyvärdt förtala honom. Ah! tusen gånger heldre skulle hon velat möta hans vrede. Utan att misstänka det ringuste stod han i begrepp att gifva henne några nyttiga råd, då en betjent öppnade salongsdörren och hertig de Sairmmcuse, ännu alltjemt i stor uniform, inträdde. På min ära!... utbrast han på tröskeln, man måste erkänna att dender Chupin är en oförliknelig syärhund, tack vare honom ... Han tvärtystuade då han igenkände Marianne. — Dottern till den skurken Lacheneur! ... utbrast han med den mest förvånade min, hvad vill hon? Det afgörande ögonblicket var kommet. Baronens lif skulle bero på Mariannes mod och skicklighet. Med