Göteborgsposten – 28 juni 1869, sida 2

VvattCll, al UCIVIS SKadau. Fran Utlandet. All verldens nyhetsjägare och de deras villebråd kringspridande tidningsskrifvarne ha skäl att draga öronen åt sig. I de senares spalter kan ju så lätt en anka komma inflygande — och denna lilla tillfällighet skulle, om de befunne sig i t. ex. Persien, genast beröfva dem öronlapparne. Hvad hindrar Europas mäktige, dess kungar eller folktribuner, de kunna vara lika despotiska bådadera, att en vacker dag följa det i Persien gifna föredömet? Tidningsstämpeln, som man på sista publicistmötet ville ha afskaffad, skulle bli öfverflödig; de öronstympade journalisterna sjelfva skulle vara stämplade nog. Må vi derför taga oss litet hvar till vara och betänka den lärdom, som följande berättelse från Persien innebär: För kort tid sedan jagade schahen derstädes, följd af en lysande svit, ej långt från sitt residens. Fastän han är en mycket god ryttare, föll han likväl af hästen och qvarlåg, afsvimmad till följd af sitt fall, på marken. De närvarande förskräcktes, och snart utspreds med blixtens hastighet detta oroande rykte: Schahen dör! Schahen är död! Och tidningarne skyndade att meddela den stora nyheten, som sålunda spred sig i allt vidare kretsar. Men monarken återfår sansen. Läkarne förklara, att han skall slippa ifrån det hela med några blånader. Han erfar, att man utspridt ryktet om hans död, och i raseri befaller han, att man genast skulle gripa dem, som utspridt detta dödsbud. De skola genast dö! befaller schahen. Lyckligtvis lägger sig detta första anfall af vrede. Monarken reflekterar och blir mildare till sinnes. Nej, sade han med lugn stämma, jag benådar dem till lifvet. Men skär öronen af dem i stället, så att de hädanefter icke höra några flera sanningslösa nyheter, för att kringsprida deml! Nu sitter mer än hälfton af Persiens tidningsskrifvare utan öron — men buru skulle det gå med oss och andra kolleger i Europa, om samma straflmetod skulle öljas äfven här? En af de journalister i Europa, som, i etraktande af detta, skulle ha mest att befara, vore onekligen den gamle Emile de Girardm, som för öfrigt kanske lätt skulle kunna bli i Persien äfven af med tuugan, ej derför att nan utspridt en Åanka?, utan mera derför att an talat obehagliga sanningar. Båda delarne kunna vara lika obehagliga. Så har han i sin tidning Libertä nyligen lemnat följande anmärkningsvärda betraktelser öfver förhålandena i en artikel med ötverskriften: Det sjuka Kuropa. Det är väl nu omkring 15 år sedan kejgar Nicolaus af Ryssland en afton i samtal med dåvarande engelska sändebudet i Petersburg, lord Seymour, lät ett yttrande falla om Turkiet, hvilka gjorde uppseende och senare blifvit mångfaldiga gånger både brukadt och missbrukadt. Om det vore tänkbart, att kejsar Alexanders fader kunde vända tillbaka ibland oss, skulle han utan tvifvel i hög grad förvånas öfver att se, att den sjuke mannen från 2854 ännu icke är död, utan tvärtom befinner sig rätt väl; men om det skulle falla honom in att rikta sin blick från Konstantinopel till Åtskilliga andra punkter i Europa, så skulle han uppenbarligen bli förskräckt öfver de sjukliga syptomer, som visa sig hos nästan alla nationer och alla regeringar. Vår tids sjuke man är ej längre det ottomaniska kejsardömet, utan hela det europeiska samfundet. Frankrike har nyligen utträdt ur den inre kris, som bereddes det under nätterna från d. 7 till d. 11 Juni, och kan ej kasta ögonen bortom sina egna gränser, utan att på alla håll upptäcka sjuklighet, rubbningar, politisk och social oro; ötverallt hör man blott talas om ovåsen på gatorna eller oroliga rörelser i sinnena. Italien har nyligen med en i sanning förunderlig härmningsförmäga uppfört en parodi på våra senaste srispektakler. Milanos gator ha flera dagar efter hvarandra erbjudit samma anblick som Boulevard Montmartre eller Boulevard Belleville, och Turin, Neapel, Bergamo och Reggio ha äfvenledes haft sina miniatyrspektakler med samma program och samma detaljer. Lugnet är visserligen återupprättadt. heter det. men. såsom Öniniona —