Göteborgsposten – 28 juni 1869, sida 1

honom och om hon ej i honom skulle finna en fiende som kunde göra alla hennes försök fåfänga. — Ni svarar ej? ... inföll Martial med synbar oro. Hon insåg att det var nödvändigt yttra något, men hon kunde ej finna ord... — Jag är endast en fattig flicka, herr marquis, yttrade hon slutligen. Den lysande bestämmelse ni talar om är ej för mig... Om jag antoge ert anbud, skulle jag komma er att evigt ångra det!... — Aldrig skulle jag ångra det!... — Ni har för öfrigt förlorat rättigheten att disponera öfver er person, Ni har gifvit ert löfte. Fröken Blanche de Courtomieu är er trolofvado ... — Ah!... säg blott ett onda ord och denna förlofning, som jag afskyr, skall bli bruten. Hon teg. Det var tydligt att hennes beslut var oåterkalleligen fattadt och att hon vägrade. — Ni hatar mig således? yttrade Martial i sorgsen ton. Om det varit henne tillåtet att säga hela sanningen, skulle Marianne ha svarat: Ja. Marquis de Sairmeuse ingaf henne en nästan oöfvervinnelig motvilja. — Jag tillhör mig ej mer än ni tillhör er, min herre, yttrade hon. En blixt af hat lyste till i Martials ögon. Alltjemt Maurice?... sade han. — Alljemt. Hon väntade sig ett utbrott af vrede, men han förblef lugn. (Forts.y