Göteborgsposten – 25 juni 1869, sida 2

WW— —c—— —— Jean gnisslade med tänderna af raseri. — Det betyder, svarade han, att jag nog långe föredragit din förolämpande förtrolighet, och att om du ej stiger af hästen för att duellera med mig, krossar jag hufvudet på dig! .. på er bror yttrade detta gjorde han en så hotande rörelse med en pistol, att marquisen steg af och yttrade till mig: — Låt höra, Chanlouiocau, är det en duell eller ett mord? Om Jean dödar mig är allt klart... men om jag dödar honom, hvad skall då hända? Jag svor att han skulle ega frihet att afligana sig, sedan han likväl först gifvit mig sitt hedersord på att ej inträffa i Monotaignac före klockan två på morgonen. — I så fall, sade han, antager jag striden, gif mig : ett vapen! ... Jag gaf honom min sabel, er bror hade sin, och de j ställde sig en garde midt på landsvägen. Chanlouineau gjorde ett uppehåll för att hemta andan och fortfor i lägre ton: — Marianne, er far, ni och jag ha bedömt er bror orätt. Han har någonting, den stackars Jean, som ingalunda talar till hans fördel: ansigtet. Han ser falsk ut han har ett obehagligt småleende och en skygg blick Vi ha misstrott honom, vi äro skyldiga att bedja honom om förlätelse derför . .. i En man som slåss som jag sett honom slåss har hjertat på rötta stället och man kan hysa fullt förtroende för honom . ..