Göteborgsposten – 23 juni 1869, sida 1

talet! ... Jag tänkte derpå, men hade ej mod. Jag bar helvetet inom mig, men att se er, att höra er röst, alt vara er bordskamrat var dock en glädje! ... Jag ville att ni skulle bli lycklig och hedrad, jag stridde för den andres triumf, för er utvaldes triumf! ... in snyftning afbröt honom, han dolde sitt ansigte i sina händer för att ej visa sina tårar och under ett ögonblick tycktes han vara alldeles tillintetgjord. Men snart rätade han på sig och fortfor i fast ton: — Det är nog taladt om det förflutna... tiden flyger . framtiden hotar! ... Då han yttrat detta, gick han bort till dörren och höll ömsom sitt öga och öra intill dörrluckan för att upptäcka om någon spionerade på honom. Ingen fanns i korridoren, ej en misstänkt rörelse hördes; han var så säker på att vara obevakad som man kan vara det i ett fängelse. Han gick tillbaka till Marianne, slet med tänderna upp ärmen på sin rock och framdrog två brof som voro dolda mellan fodret och klädet. — Se här, sade han i låg ton, se här en menniskas lift... : Marianne visste intet om Chanlouineaus förhoppningar, och hennes förstånd som omtöcknades af sorgen, var ej så genomträngande som vanligt; hon förstod ej det ringaste till en början. — Se här en mans lif!.. upprepade hon. (Forts.)