Göteborgsposten – 23 juni 1869, sida 1

gammalt groll, eller uf ärelystnad, för att återvinna en förlorad ställning: jag hade hvarken ärelystnad eller hat! Hvad betydde för mig de storas tvister, för mig en jordbrukare! ... Jag visste att den mäktigaste bland dem alla dock ej hade makt att gifva min gröda en droppa regn under torkan, en solstråle under regnväder ... Jag konspirerade emedan jag älskade er... — Ah! ni är grym! ... utropade Marianne, ni är skoningslös! ... Arma flicka! hennes ögon som gråtit så mycket hade ännu qvar tårar, som rullade brännande ned för hennes kinder. Hon trodde sig ha uttömt menskligt lidande och menskliga qval, men vid Chanlouineaus ord erfor hon en ny, hittills för henne okänd smirta, bittrare än allt hvad hon förut erfarit. Hon måste nu finna huru afskyvärd den roll varit som hennes far pålagt henne och som hon ej haft styrka att stöta tillbaka. Detsamma som den stackars bonden nu sade henne, skulle Maurice dEscorval kunnat säga henne. Olyckan hade drabbat alla dem som älskade henne! Men Chanlouineau hörde ej Mariannes utrop. Det förflutnas bitterhet steg upp i hans hjerna som alkoholsångor, han yrade, han förlorade medvetandet om hvad han sade. — Den dag kom dock snart, fortfor han, då alla mina dåraktiga illusioner skulle skingras ... Ni kunde ej vara för mig, då ni var för en annan!... Jag borde bryta af