Göteborgsposten – 23 juni 1869, sida 1

är länge jag älskat er, Marianne, det äv mer än sex år! .. Innan jag såg er älskade jag blott min jord... Att inberga vackra skördar och samla penningar tyckte jag då vara den största lycka i verlden. Hvarföre skulle jag möta er på min väg?... Men jag var så långt ifrån er på den tiden, ni var så hög och jag så låg, att mitt hopp ej nådde till er. Jag gick i kyrkan om söndagarne; så länge messan varade betraktade jag er med hänryckning, liksom bondqvinnorna betrakta den heliga jungfruns bild ; jag kom tillbaka hem med ögon och hjerta fulla af er... det var alltsammans. Olyckan närmade oss hvarandra och er far gjorde mig vansinnig, ja, vansinnig som han sjelf var ... Då er far efter Sairmeusernas förolämpningar beslutat hämnas på dessa lika högmodiga som grymma aristokrater, fann han i mig en medhjelpare. Han hade anat mina känslor. Det var dender söndagsaftonen, som ni bör minnas, då vi gingo från baron dLscorvals hus som det aftal blef träffadt, hvilket band mig vid er fars planer. Du älskar min dotter, sade han till mig. Nåväl! hjelp mig och jag lofvar dig att dagen efter den då vårt företag krönts med framgång skall hon bli din hustru... Men, tillade han, jag bör förbereda dig på att du spelar om ditt hufvud! Men hvad betydde lifvet för mig, jemfördt med det hopp hvarmed han bländat mig! Redan samma afton hingaf jag mig med kropp och själ åt konspirationen. Andra kastade sig in i densamma af hat, för att tillfredsställa