Göteborgsposten – 22 juni 1869, sida 2

fifdömd mottaga dottern till chefen för sammansvätr. jningen, till denne Lacheneur som vetat undandraga sig alla förJöljelser ... Men Chanlouineau, för hvilken denna tillätelse var oundgängligen nödvändig, hade hittat på medel at förskaffa sig den... Från det ögonblick då dödsdomen blef uttalad öfver honom, tycktes han gripen af förfäran och börjado gråta bittert . . . Soldaterna blefvo högligen förvånade öfver att se denne starke bonde, som nyss förut varit djerf ända till oförskämdhet, nu så maktlös af förtviflan att man måste nästan bära honom till sitt fängelse. Der fördubblades hans förtviflan och han bönföll sina vaktare att gå och bedja att han finge tala antingen med hertig de Sairmeuse eller marquis de Courtomiceu, försäkrande att han hade bekännelser af yttersta vigt att göra... Ordet bekännelser förmådde marquis de Courtomien att begifva sig till Chanlouineaus fing else. Han fann der en man på knä, med förstörda anletsdrag, till utseendet betagen af ångest, och som slipade sig fram till honom, fattade hans händer, kysste dem, bönföll om nåd och förlåtelse samt svor att han för att rädda sitt lif vore färdig till allt, ja, till allt, tillochmed att öfverlemna herr Lacheneur... Att få Lacheneur i sina händer! ... Denna utsigt upptände marquis de Courtomieus nit. — Ni vet således hvar denne skurk döljer sig? frågade han,