Göteborgsposten – 22 juni 1869, sida 2

hvita kokard men i sin ficka bevarade kokarden med de tre färgerna och i djupet af sina hjertan minnet af den andre. Han hade derföre kunnat anförtro sig åt denne soldat och han tviflade ej på att han skulle återkomma med Marianne. Nej, han tviflade ej derpå. Ingen hade underrättat honom om hvad som tilldragit sig på Escorval, men han anade det, upplyst af detta underbara klarscende som föregår det eviga mörkret. Han var viss på att baronessan dEscorval var i Montaignac, han var säker på att Marianne var med henne, han visste att hon skulle komma ... Ilan väntade, räknade sekunderna efter sitt hjertas slag. Slutligen hörde han frasandet af en klädning mot viiggarne vid ändan af korridoren. — Hon! ... mumlade han. Stegen närmade sig, de tunga riglarne gnisslade, dörren öppnades och Marianne inträdde, stödd mot korporal Bavois. — Herr de Courtomicu har lofvat mig, att man skulle låta oss få vara allena! utropade Chanlouineau. — Också skall jag taga till reträtten, svarade den gamle soldaten ... Men jag har befallning komma och hemta fröken om en halftimma. Då dörren var stängd, fattade Chanlouineau Mariannes hand och drog henne intill fönstret, till den punkt der fönsterskärmen insläppte mesta ljuset. (Forts.)