Göteborgsposten – 22 juni 1869, sida 1

att det är fråga om en afkär som herr kyrkoherden väl känner till. IIade den llerfve bonden således verkligen funnit ett medel till räddning? Abbå Midon började nästan tro det. — Ni maste följa denne gamle krigsbuss, Marianne, sade han. Vid motta tanken på att hon skulle återse Chanlonineau, börjule den stackars flickan darra. Men hon hade dock ej dea alligsnaste tanke på att undvika ett steg, som tycktes henne vara höjden af olycka. Låtom oss ga, min herre, sade hon till den gamle soldaten. Men korporalen stod qvar på samma plats, blinkande med ögonen, enligt sin vana då han ville fästa uppmärksumheten vid något... . — Straxt! ... sade han. Chanlouinean, som tyckes mig vara en slipad karl, bad mig säga er att allt gar bra!... Jag vill bli hängd om jag kan förstå hvarföre! Men sådan är hans åsigt! Ian har äfven bedt mig tillsäga er att ingenting företaga, ej göra ett enda försök innan frökens aterkomst som blir inom ena timma. Han svär att han skall hålla sina löften, han fordrar att ni lyden honom . — Vi skola ingenting företaga inom en timma, sade abbå Midon, jag lofrar det — Da är allt uträttadt ... PFarväl, mitt herrskap.. . Och ni, fröken, framåt marsch! ... den stackars f-u derborta bör vara otalig ... Redan det var något öfverraskande att man tillät en