kallat mig! ... Ni vanhedren mig då ni mig! ... Vid det buller som förorsakades häraf gläntade Montaignaes innevånare på sina fönsterluckor och kastade rädda blickar på gatan. — Det är sonen till den redlige man de dömt til döden, sade de ... Stackars gosse, hvad han måste lida!... Ja, han led grymma aval! Dit hade således hans kärlek till Marianne fört honom, denna kärlek, hvilken fordom allt tycktes gynna... Eländige däre! ... Han hade blindt kastat sig i ett vansinnigt företag, och man lade på hans far ansvaret för hans handlingar! ... Han skulle lefva, han, den brottslige, och hans oskyldige far skulle kastas åt bödeln. Ah!... att han ej lyssnat till sin förtviflans första ingifvelser! Huru mycket bättre hade det ej varit att beröfva sig sjelf lifvet, då han ej hade styrka att rycka ur sitt hjerta denna olycksbringande passion... Men förmågan att lida har sina gränsor ... Då Maurice blifvit införd i hotellet till sin mor och Marianne, föll han på en stol och försjönk i denna oöfvervinneliga dvala, som följer på smärtor som äro alltför tunga för de menskliga krafterna. — Ingenting är afgjordt ännu, svarade officerarne på baronessan dEscorvals frågor, abb Midon kommer hit viljon rädda så fort domen blifvit afkunnad ... Som de lofvat att ej förlora Maurico ur sigte, satte de sig tysta och sorgsna. (Forts.)