Herr de Courtomieu satte på sig oina glasögon, ärot upp ur fickan ett papper som han vek upp och under de : en dödstystnad herrskade i rummet läste han högt följande Jag, Blanche de Courtomieu, förklarar härmed vid min själ och mitt samvete, att då jag den 4:de Februari mellan kl. 10 och 11 på aftonen åkte på den landsväg som leder från Sairmeuse till Montaignac, blef jag anfallen af en skara beväpnade män. Under det de öfverlado om huruvida de skulle bemäktiga sig min person eller ej, hörde jag en af dem utropa: Det är nödvändigt att hon stiger ur, eller hur, herr dEscorval? Jag tror att den person som yttrade dessa ord är en landtman vid namn Chanlouineau, men detta vågar jag ej taga på min ed. Ett rop af förtviflan afbröt marquisen. Det qval Maurice led var för stort för hans krafter och hans förnuft. Han stod i begrepp att rusa fram ech ropa: Det var till mig Chanlouincau talade, jag ensam är brottslig, min far är oskyldig! ... Lyckligtvis hade abbe Midon nog sinnesnärvaro att ställa sig framför honom och hålla sin hand framför hans mun . Men presten hade ej kunnat hålla den olycklige unge mannen tillbaka om ej officerarne på half sold ställt sig bredvid honom. Möjligtvis anande alltsammans omgåfvo de Mauriee, fattade tag i honom och förde honom ut, oaktadt han gjorde ett förtvifladt motstånd. Allt detta upptog ej längre tid än tio sekunder.