Göteborgsposten – 19 juni 1869, sida 1

ihop på ett för alla muntliga meddelanden högeligen hindersamt sått. Lyckligtvis hittade man snart på att istället reqvirera sherry och detta, ehuru visst icke oklanderligt, hade dock icke ofvannämnde hemska egenskaper. Giftblandaren, som vår humoristiske bordsgranne kallade honom, hade emellertid varit nog oförsigtig att sätta ut sitt namn på buteljotiketterna, hvadan han icke torde gå alldeles säker för att en vacker dag komma i Avisen, hvilken, får han tidsnog veta. Då konstnärsdrycken började fräsa i glasen började också skålarnes intressanta rad, inledd med en skål för damerna, föreslagen af Erik DBögh. Talare efter talare uppträdde, Sohlman, hlern, Watt, Saloman, Claäs Lundin, täflade med hvarandra i lyckade föredrag, hvari allvar och skämt omvexlade paa den behageligeste Maade. Det ofvan omtalade impromptut föredrogs och väckte mycket bifall, synnerligast de verser, bvari den store ÅDigteren — Erik Bögh — gifvit fritt lopp åt sin qvickhet, sin aldrig svikande humor. Lägg härtill att Pelle Ödman först sjöng några visor på sitt vanliga oefterhärmliga sätt — deribland Friebergs Unte är det värdt att vara ledsen för det så, att han höll på att narra oss alla att gråta — och sedan etablerade en stor kör som med exempellös framgång beledsagade alla skålarne med Åvalda sånger och ni kan förstå att middagen var rolig, myckee, mycko rolig! Sedan hr M. Rubenson utbragt en tacksamhetsskål för Trollhättans kommun, af hvilken trenne representanter, hrr kyrkoh. P. AI. AIber9, fabrikör IIolm och ingeniör C. Wallström, nårvoro vid middagen, en skål, som enkelt och hjertligt besvarades af den förstnämnde, föreslog hr J. J. Dickson konstnärernas skål, tömd under jubel och hurrarop. SiI sta, liksom första skålen, egnades damerna, hvilka vid denna oförgätliga middag in summa erhöllo icke mindre än tre skålar. Men så i var det ju också deras närvaro, som gaf festen sin förnämsta, sin vackraste pregel. Timmarne hade flugit som sekunder och klockan hade blifvit 6, innan man visste ordet al. Middagen slutade och kaffe intogs i största hast, hvarefter man lemnade Trollhättans hotell och anträdde återmarschen till nedersta slussen. Under det att allt, figurligt taladt, inomhus varit ljust och gladt, hade emellertid derute himlen mulnat och ett temligen starkt duggregn svalkade, men förmådde icke nedslå de muntra sinnena. ÅÄven till nedfarten voro åkdon ställda till damernas disposition, och denna gång begagnades de, vi hade så när sagt, mangrannt. Innan man lemnade värdshuset och dess omgifningar åskådades dock ett för tillfället arrangeradt extra nöje, en tacklad båt som skjutsades utför fallen. Större tartyg ha vi sett segla omkull och mindre med, om än icke precis så hastigt som ifrågavarande miniatyrskuta, ty den stod på näsan redan i första instansen, d. v. s. redan innan den hunnit utför första fallet. Klockan var !(,8, när Byelfven under kanonsalut och hurrarop från stranden ångade bort från det vänliga Trollhättan. Återresan till Göteborg var en enda sammanhängande osskedskollation. Knappt hade vi nemligen lemnat Trollhättan förrän bålar kommo upp på däck, d:r Sohlman utvaldes till ordförande och det glada mötet konstitnerade sig. Tal och sånger, sånger och tal ljödo i den stilla natten, vänskapsband, kanske för lifvet, knötos och beseglades på sedvanligt sätt, korteligen, när Göteborgs tinnar och torn började i morgongryningen skymta vid horisonten var det mer än en, som utropade: Kors, W vi redan framme. På Skeppsbron mottogos vi af väntande vänner med dånande hurrarop, ett lefve utbragtes af konstnärerna för göteborgarne och af göteborgarne för konstnärerna, afskedets stund slog, händer sträcktes till farväl, hjertats varma känslor tolkades på olika, men ändå hvarandra så lika tungomäl, och så var sista momentet i det skandinaviska konstnärsmötet i Göteborg upplefvadt, det sista och icke det minst betydelsefulla, ty sent skall minnet at Trollhättefärden sommaren 1869 hos deltagarne deri förblekna. Till sist en enda liten historietv från färden. Efter frukosten hade en af sällskapets tonjouraste medlemmar, fallit på den ovanliga ideen att pryda sin hatt med ett brödstycke i form af en agraff. Lefvande rebus, skrek genast en af de omkringstående (göteborgare naturligtvis!) — Och den lyder? ljöd det trån alla håll. — Watben och bröd!, blef svaret.