Göteborgsposten – 18 juni 1869, sida 2

Från Utlandet. Liksom med ett trollelag har Paris sysiognomi blifvit förändrad — skrifver en person från Paris d. 12 d:s. Annu i går förmiddag såg man bekymrade ansigten, fruktan för möjligen kommande händelser under natten tog öfverhand. vapenhandlare förde sina gevärsoch cartoucheförråder i säkerbet dels till Louvren, dels till de olika mairierna, enhvar afvaktade med spänning, hvad som förbereddes; då visade sig kejsaren och kejsarinnan i en promenadtur genom staden på boulevarderna och blefvo på ett verkligen öfverraskande sätt öfverhopade med bifall af folket. Den tätt packade folkmassan ropade med tusenfaldigt genljud: vive Pempereur! och denna protest af de hederliga borgarena uppvägde väl de gynnares och skrikhalsars opinionsyttringar, hvilka ville för 40 sous skapa en upprors-simulacre, i det de i frihetens namn plundrade rostaurationer och ofsentliga ställen af det sämsta rykte samt genom kullkastande och förstörande af tidningskiosker påstodo sig vilja lägga grundstenen till den parlamentariska regeringsbyggnaden. Som sagdt, den stora allmänheten är trött vid att låta terroriscra sig af en handfull skojare. Derför började man också plötsligt att betrakta stadssergeanterna med helt andra ögon. Men hvilka ha varit de egentliga anstiftarne till all denna oreda, och om penningar ha deri spelat en roll, hvem har då gifvit ut dem? Några äro naturligtvis genast framme med påståendet: polisen sjelf; men det skulle i sjelfva verket vara att anse henne för mera macchiavellistisk, än hon med godt samvete kan vara, om man ville tilltro henne att på sådant sätt måla hin onde sjelf på väggen. Andra, och äfven dessa misstaga sig, mena återigen: Orleanisterna; liksom om prinsarne af huset Orleans icke ha annan och vida mera fördelaktig användning för siva kapitaler, än att leja allt slags byke, för att just drifva den uppskrämde Pariserborgaren i den nuvarande regeringens skyddande armar. Man misstager sig kanske vida mindre, då man anser det för ett försök at det socialistiska och det röda partiet, för att se till, huru befolkningen i Paris skulle vilja bete sig gentemot revolutionära agitationer. Då jag säger det röda partiet, är detta kan-ke för utsträckt, och begreppet parti torde behöfva någon inskränkning. Man har nu temlig visshet om, att det hemliga sällskapet Marianne åter år i verksamhet i södra Frankrike. Detsammas ledare hafva som bekant aldrig kun. nat fås reda på, och det vill synas, som att kadrerna aldrig upplösts, utan blott underlät Är rr 0