Göteborgsposten – 18 juni 1869, sida 2

Hertig de Sairmenses ansigte uttryckte ett skrymtsamt medlidande. — Nej, herr kyrkoherde, sade han; nej, jag vill ej åta arrestera er... Jag skall undvika den skandal ni eftersträtvar ... Vi skola för drägten ha det undscerde som mannen ej förtjenar .. För sista gången, drag er tillbaka, så att jag ej må bli tvungen använda våld! IIvartill skulle ett längre motstand ha tjenat? .. Till intet. Hvitare än de kalkraphpadle väggarne, förtviflad, med ögonen fulla af tårar gick abbån tillbaka till sin plats I vid Maurices sida. Advokaterna gjorde under tiden energiska protester. Men hertigen slog sin knutna hand mot bordet och förmådde dem slutligen halla sig tysta. — Ah! ni viljen ha vittnesmål, utropade han. Nåväl! ni skolen få. Soldater, fören in det första vittnet. En rörelse uppstod bland grenadiererna och straxt derefter visade sig Chupin och nalkades med frimodig min. Men hans ansigte ljög; en observator skulle ha list det i hans ögon, hvilkas oroliga rörlighet förrådde hans förskräckelse. Det läg tillochmed i hans röst en märkbar darruing, då han med upplyftad hand svor vid sin själ och salighet att tala sanning, endast sanning. — Hvad vet ni om anklagade Escorval? frågade hertigen. — Han deltog i sammansvärjningen som kom till utbrott natten mellan den 4:de och 5:te.