2— — --mwsfq . — — —7 att säga, anmärkningear att tillägga till advokaternas försvar ... På ett tecken af hertigen nalkades då två grenadierer, hvilka lade hänlerna på den starke bondens axlar. Han lät trycka ned sig på bänken, som om han gifvit vika för en öfverläg on kraft, han som lätteligen skulle qväft dessa båda soltster blott med att trycka dem mellan sina jernarmar. Han såg ut att vara ursinnig; inom sig var han förtjust han hade uppnått det mål som han föresatt sig. Hans ögon hade mött abbå Midons och med en hastig, af alla obemärkt blick hale han kunnat säga honom: — Hvad som ån må hända så vaka öfver Maurice, håll honom tillbaka .. låt honom ej genom någon oförsigtighet skada den plan jag hyser! ... Denna uppmaning var ej obehöflig. Mauriccs utseende var upprördt liksom hans själ, han såg ej längre klart, ban kände sitt förstånd förvillas. — Kom ihåg att ni lofvat mig vara kallblodig! ... mumlade presten. Detta passerade oanmärkt. Uppmärksamheten i hela salen var riktad på ett enda föremål och så djup var tystnaden der, att man kunde höra skiltvak ternas taktmessiga steg omkring kapellet. Ivarochen kände instinktlikt att det afgörande ögonblicket var kommet, det ögonblicket för hvilket domstolen besparat all sin förmåga... Att döma några stackars bönder, hvilka ingen bekymrade sig om, var en småsak. Men att döma en rykt