Då började en oerhörd, afskyvärd, upprörande scen. I hvarje ögonblick afbröt hertig de Sairmeuse advokaterna, befallde dem tiga, hånade och skämtade med dem. — Det är otroligt, sade han, att sådana brottslingar kunna få försvarare ... Eller: — Ni borde rodna öfver att uppträda som dessa uslingars advokater. . Advokaterna höllo i sig, ehuru de insågo huru vanmäktiga deras ansträngningar voro. Men hvad förmådde de? ... Dessa tjugonio anklagades försvar räckte ej half: annan timme... Slutligen uttalades sista ordet, hertig de Sairmeuse drog ett djupt andetag och yttrode i en ton som förrådde den grymmaste glädje: — Anklagade Escorval, res er upp. Baron dEscorval reste sig och stod orörlig. På hans ädla ansigte märktes ingenting som upprörde hans inre. Han undertryckte tillochmed det småleende af förakt som bort uppstiga på hans läppar då hertigen ej ens gaf honom den titel som tillkom honom. Men på samma gång som han hade Chanlouincau rest sig upp darrande af förbittring, så röd som om vreden drifvit till hans ansigte allt det blod som fanns i hans ådror. — Sitt stilla!... befallde hertigen, eller låter jag föra ut er... Han förklarade att han ville tala: han hade något