bar man som varit kejsarens rädgifvaro och trogne vän, det var någonting helt annat. hörarnes instinkt hade rätt. Om medlemmarne i kommissionen ansett sig ej behöfva iakttaga några ceremonier med några obetydliga bönder, hade de mot baron dEscorval förberedt sig på en jemförelsevis fullständig ransakning. Tack vare marquis de Courtomicus verksamhet hade man samlat sju hufvudpunkter för anklagelsen, af hvilka den minst allvarsamma medförde dödsstraff. — Hvilken af er, frågade hertig de Sairmeuse advokaterna, vill samtycka till försvara denne store brottsling? — Jag! ... svarade de tre advokaterna med en mun. — Akten er, sade hertigen med ett elakt småleende, företaget är ... svårt. Svårt ... Han hade heldre bort säga farligt. Han hade heldre bort säga att försvararen riskerade sin framtid mod all säkerhet... sitt lifs lugn och sin frihet med all sannolikhet ... sitt lif möjligtvis . Men han lät förstå det och alla menniskor visste det. — Vårt yrke medför sina skyldigheter, sade den äldste bland advokaterna. Alla tre gingo modigt att taga plats bredvid baron dEscorval, sålunda häfdande sitt stånds ära, hvilken blifvit så starkt komprometterad i en stad om hundratuserinnevånare, i hvilken två oskyldiga offer för en ursinnig reaktion ej kunde finna en enda försvarare. — Anklagade, återtog herr de Sairmeuse, uppgif ert namn, era förnamn, ert yrke?