Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 1

— IIvilka voro de andra? Ett småleende sväfvade på den unge mannens läppar, han tycktes betänka sig och jade: — De andra voro herr Lachencur, hans son Jean och marquis de Sairmeuse. Herr hertig de Sairmeuse hoppade till i sin förgyllda ö såtölj. Usling! .. utropade han, skurk! ... eländige bondlymmel! ... Han hade tagit ett tungt bläckhorn af bly, som stod framför honom, och man kunde tro att han skulle kasta det i hufvudet på den anklagade , Chanlouincau ensam stod orörlig midtibland denna samling, på hvilken hans egendomliga förklaring gjort ett utomordentligt intryck. — Ni f igar mig, återtog han, en munkafvel i min mun om mina det funnes vittnen här för mig, liksom det finns mot mig, skulle de säga er om jag ljuger eller ej ... Men alla de anklagade som stå här kunna försäkra er att jag talar sanning ... Är det ej så? .. Med undantag af baron dELscorval fanns ej en enda anklagad. som var mäktig fatta vigten af Chanlouineaus djerfva påstäcnde; alla instämde emellertid deri med ett tecken på hufvudet. — Marquis de Sairmeuse var desto sikrare vår chef, fortfor den djerfve bonden, som han blef särad med ett sabelhugg, då han tappert stridde vid min sida... 887 svarar. Låt sätta genera er ... Om Hertig de Sairmeuse var mera karmosinröd än en man,