Göteborgsposten – 11 juni 1869, sida 2

Å sin sida ville hertig de Sairmeuse, öfvertygad som han var, att Marianne var hang sons mätress, ej till något pris att hon skulle framträda inför domstolen. Slutligen gaf marquisen vika. Hertigen hade sagt till honom: Nåväl! låtom oss sluta denna tvist ... och derunder så kärleksfullt betraktat ett par pistoler, att marquisen kännt en frosskakning längs hela sin magra lekamen ... De gingo sålunda tillsammans ut för att begifva sig till fångarne, företrädda af soldater som höllo supplikanterna på afstånd, och man väntade förgäfves på hertig de Sairmeuses återkomst. Så länge dagen räckte kunde Maurice ej toga sina ögon från den optiska telegraf som var anbringad på citadellet och hvars svarta armar oupphörligt rörde sig. — Hvilka ordres genomfara rymden?... sade han till abb Midon; bringa de döden eller lifvet? . .. — Framför allt skynda er! hade Maurice sagt till den budbärare som fått i uppdrag att bära ett bref till hans mer. Denne man hann dock ej till Escorral förrän vid nattens inbrott. Betagen af fruktan hade han gjort alla möjliga krokvägar och tillryggalagt tio lieues för att undvika de personer han varseblef, vare sig soldater eller bönder. Baronessan dEscorval ryckte, snarare än tog brefvet ur hans händer. Hon öppnade det och läste det med hög röst för Marianne samt tillade blott orden: