Göteborgsposten – 10 juni 1869, sida 1

Det var omöjligt att misstaga sig på Chupins uttryck. Storleken af den utlofvade summan förbländade uslingen till den grad att han uraktlät sin vanliga försigtighet. Han hade förrådt sig. IIan hade låtit ana sina nedriga planer och de afskyvärda förhoppningar han hyste. — Lacheneur är förlorad om denme man upptäcker hans tillflyktsort, mumlade kyrkoherden i Sairmeuse. — Lyckligtvis, svarade Maurice, bör han ha passerat gränsen, man kan hålla hundra mot ett att han för framtiden är oåtkomlig för dem. — Men om ni misstager er? ... Om han sårad och svag oej kunnat släpa sig till närmasto hus för att begära gästfrihet ... — Oh!... herr abbd, jag känner våra bönder! ... Det finnes ej enda bland dem som i stånd att fegt silja en fridlyst manl... Detta utbrott af ädel ungdomlig entusiasm aflockade presten ett småleende, erfarenhetens sorgsna småleende. — Ni glömmer, återtog han, de hotelser som äro uppklistrade vid sidan af uppmaningarne till förräderi och mord. Den som ej skulle vilja söla sina händer med blod kan gripas af fruktans svindel... De följde hufvudgatan och blefvo förvånade öfver den dystra pregel Montaignac bar, denna stad som vanligen har ett så lifligt och glädtigt utseende. Bestörtning och förskräckelse rådde der. Butikerna voro tillslutna, fönsterluckorna stängda. Öfverallt en dyster tystnad. Man skulle kunna tro att en allmän sorg rådde der och att hvarje familj förlorat någon af sina medlemma