Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 2

din dotter, hon som jag så högt älskat, du skulle egna I henne all den ömhet som du förut egnat mig... Marianne qvarstannade. Baronessan dscorval var okunnig om den hemlighet, som en hotande död aflockat Marianne under striden vid Croix-dArey, då hon förenade sina böner med sin sons för att qvarhålla den olyckliga unga flickan. Men denna omständighet oroade ej Maurice. Hans tro på sin mor var oinskränkt; hon var säker om att hon skulle förlåta då hon erfor sanningen. Qvinnor som älska, dygdiga makar och mödrar utan tadel, hysa i djupet af sina hjertan öfverseende med passionens förvillelser. Do kunna förakta och trotsa skenheliga domar, de hvilkas obefläckade dygd aldrig haft behof af att bli mildt bedömd af verlden. Och finnes det väl för öfrigt en mor, som ej ursäktar den unga flicka, som ej kunnat försvara sig för sonens kärlek! ... Alla dessa reflexioner hade genomkorsat Muaurices hjerna, och lugn för Mariannes öde tänkte han uteslutande på sin far. Dagen hade inbrutit ... Maurice förklarade att han under en förklädnad skulle begifva sig till Montaignac. Vid hans ord vände baronessan dEscorval bort sitt ansigte och tryckte det mot kuddarne i kanapen för att qväfva sina snyftningar. Hon darrade för sin mans lif, och nu skulle hennes