Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 1

så kunna vi vara goda till det. Dender ungtuppen, som kommenderar oss, tror att vi ha slagits i natt... Se på fänghålet på min bössa... ej ett enda krutkorn har brunnit af... Hvad kamraterna beträffar, så är det ungefär samma förhållande med dem. Denne man borde utan tvifvel tala uppriktigt, men det var också möjligt att han ej gjorde det. — Vi ha ingenting att dölja, svarade abbå Midon försigtigt. Den gamle korporalen blinkade med ögonen till tecken af hemligt förstånd. — Kändt! ... sade han, ni misstror mig. Ni har orätt, och jag skall bevisa er det, ty, ser ni, om det är lätt att draga dender fine herrn som nyss gick härifrån vid näsan, så är det svårare att narra korporal Bavois. Ahl... så är det. Det var ej nödvändigt att släpa ut på gården en bössa, som helt visst ej varit laddad för att skjuta trastar. Kyrkoherden och Maurice vexlade en blick af förvåning. Maurice erinrade sig nu att då han hoppade ur kabrioletten för att bära Marianne hade han satt sin bössa mot väggen. Den hade undgått betjeningens uppmärksamhet... — För det andra, fortfor Bavois, fanns någon gömd deruppe . . . jag har fin hörsel! För det tredje har jag ställt om så att ingen får inträda i den sjuka damens rum ... Maurice räckte handen till den gamle korporalen och sade i upprörd ton: — Ni är en präktig karl!...