Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 1

Några minuter senare öfverlade Maurice, abb Midon och baronessan d Escorval, ånyo samlade i salongen, om de räddningsåtgärder som borde vidtagas, då Marianne, som man underrättat om de sista tilldragelserna, visade sig. Hon hade nu ordnat sin drägt. Hon var ännu rysligt blek, men hennes gång var stadig. — Jag bör lemna er, fru baronessa, yttrade hon. Om jag kunnat råda öfver mig sjelf, skulle jag ej ha antagit en gästfrihet som kunde hopa så många olyckor öfver ert hus... Ack!... det har redan kostat er alltför många tårar, alltför stora sorger att ha känt mig... Förstår ni nu hvarföre jag ville fly er?... En aning sade mig att vår familj skulle vara olycksbringande för er ... — Olyckliga barn! utropade baronessan dEscorval, hvart ämnar ni gå? Marianne lyftade sina sköna ögon mot himlen, på hvilken hon nu ensamt hoppades. — Jag vet ej, min fru, svarade hon; men pligten bjuder mig det... Jag måste veta hvad som blifvit af min far och min bror samt dela deras öde... — Huru! ... utropade Maurice; alltid denna tanke på döden! Du vet dock att du ej mera har rättighet att disponera öfver ditt lif!... Han tystnade, han hade varit nära att låta en hemlighet undfalla sig som ej mera var hans... Men han fick en ingifvelse och kastade sig till baronessan dEscorvals fötter. — Oh! min mor, sade han, min dyra mor, skola vi låta henne aflägsna sig?... Jag kan få sätta lifvet till vid försöket att rädda min far... Hon skulle då vara