Göteborgsposten – 8 juni 1869, sida 2

(Insändt. Åt minnet af hr N. Å. Hallström. Från min ungdom reta jag honom kände. Straf han syntes, men allt godt som hände På vår jord en vän i honom fann. Fast i sinnet som det äkta stålet, Fiende till det moderrca prålet, Var i skick och vandel han en man. Som på tvären kom hvad kargt han sade, Valbetänkt dock, ty hans tankar hade Inga språng, som kunde ånger väckt. Dock — när dumdryghet för nära trädde Sjöng han ut och aldrig orden skrädde, Log så godt när han dess blåsa knäckt. Men när sqvallret smiligt till hans öra Rackte ut sin gadd, och han fick höra Hur hans nästa svärtades, beljögs, Blef han arg — och i den ädla harmen Fick han lust att rycka ut ur barmen Spindelhjertat, hvarur giftet smögs. Ty hos honom lågo djupt och bofast Rätt och sanning, växta hop så trofast Som han sjelf med sina pligter var. Lägg härtill: han öfvade den lära Som ser lyckan främst i mödans ära — och hans väsens bild står för oss klar. Flydd är bilden, saknad af de ömma Efterblifna. Måtte jorden gömma Lånet som en motbild till den skörd Af förgångna som i lifvet skimrat, På hvars minne skrytet skyhögt timrat, Men hvars hjerta var af sämre börd.