Göteborgsposten – 8 juni 1869, sida 1

— Ah!. jag har dödat min far! ... utropade han. — Olyckliga barn!... Hvad säger du?... Presten gjorde ett tecken åt honom att tiga, han såg det ej utan fortfor: — Min far var i okunnighet tillochmed om tillvaron af denna sammansvärjning, i hvilken Lacheneur var själen, men jag kände den, jag!... Jag ville att den skulle lyckas, emedan mitt lifs lycka berodde på framgången deraf... En usling som jag var då det var fråga om att i våra leder få någon obeslutsam anhängare åberopade jag min fars namn!... Ah! jag var vansinnig! Med en förtviflad åtbörd tillade han: — Och ännu i detta ögonblick har jag ej mod att förbanna min därskap!... Oh! min mor, om du visste!... Snyftningarne betogo honom förmågan att tala. Man hörde då liksom en svag qvidan ... Marianne hade vaknat upp ur sin svimning. Redan hade hon till hälften rest sig upp på kanapån och betraktade denna scen med ett utscende af djup förvåning, liksom om hon ingenting förstått af densamma. Långsamt strök hon håret ur sin panna och blinkade med ögonen, bländad af glansen från vaxljusen ... Hon ville tala, göra frågor, hon försökte samla sina tankar, hon sökte ord för att uttrycka dem ... Åbbå Midon ålade henne tystnad. Presten bibehöll ensam midtibland alla dessa olyckliga sin kallblodighet och klara uppfattning. Efter baronessan dEscorvals upplysningar och Mauri