Göteborgsposten – 8 juni 1869, sida 1

ces bekännelser förstod han alltsammans och insåg den stora fara, som hotade baronen och hans son. Huru afvärja denna fara? ... Hvad skulle man uttänka, hvad skulle man göra? ... Det var hvarken tid till förklaringar eller begrundande, med hvarje minut förgick en möjlighet till räddning ... Ett steg måste tagas genast. Abbö Midon hade nog mod härtill. Han gick till dörren och tillkallade tjenstepersonalen, som var samlad i trappan. Då de alla stodo omkring honom, yttrade han i kor och befallande ton: — Hören på hvad jag har att säga och erinren er alt på er tystlåtenhet beror kanhända era herrars lif. Man kan ju lita på er, eller hur? Alla händer, tillochmed den gamle selmakarens, upplyftades liksom för att aflägga ed. — Inom en timma härefter, fortfor presten, skola de soldater som blifvit utskickade att förfölja flyktingarne vara här Ej ett ord om hvad som denna natt tilldragit sig här får yttras. Ingen bör få veta att jag återkommit med herr Maurice och fröken Lachencur. Utgången tillsammans med baronen har jag återkommit ensam. Den utmattade hästen skulle kunna förråda oss; låt honom lemna stallet och för honom ut på ängen. Lät draga in kabrioletten och sopa bort spåren efter hjulen på gården... Två män skulle gå för att verkställa dessa befallningar, hvilkas vigt de insågo, men abbån höll dem tillbaka. — Vänta, sade han. Ingen af er bör ha sett fröken