Göteborgsposten – 7 juni 1869, sida 2

ken besparar alla europeiska nationers skepp den stora omvägen till Goda IIopps Udden, och denna nya väg för verldshandeln har medelst gemensamma bemödanden kommit till stånd. Ty om den lika djersve som ihärdige fransmannen hr de Lesseps förnyade den plan, som sedan sorntiden sysselsatt menniskornas tankar, och med alla den nutida vetenskapens hjelpmedel förde dess fullbordan närmare, om än Frankrike och England lemnade dertill ett stort kapital, så lemnade dock Egyptens beherrskare ej blott jorden dertill, utan understödde äfven det jättelika företaget med penningar och på allt annat sätt, så att man kan säga: han gaf största delen af medlen dertill. Nu beger sig Ismail Pascha i egen person till Europas mäktigaste turstar, för attinbjuda dem till öppnandet af den nya verldsvägen. I Florens har han redan varit och befinner sig nu i Wien, der en liten orientalisk konterens hålles. Från Wien skall han till Berlin, hvarefter hän skall besöka Lon don, Petersburg och Paris, kanske äfven Stockholm. Afsigten med denna resa är närmast den att betrygga Suezkanalens öde. På det afundsjukan mellan makterna ej måtte leda till några stridigheter och tvister, skall dennas neutralitet fastställas. Detta torde ej möta några stora svårigheter. Både i Wien och Florens har man ingått derpå. och har grefve v. Beust lofvat v. konungen Österrikes kraftiga medverkan för saken. De farhågor, med hvilka England på salig Palmerstons tid betraktade arbetena å Sueznåset, ha nu betydligt lagt sig, ja, lemnat rum for alldeles motsatta åsigter. Ty på det abyssinska krigets tid visade det sig tydligt, hvilka stora fördelar tillochmed den korta, då användbara sträckan af Suezkanalen gaf engelsmännen. En ny stor handelsväg måste vara af fördel för alla verldens nationer, ej minst för verldens främsta handelsfolk, isynnerhet om denna nya väg desto mera närmar England till dess ostindiska besittningar. Men det är ej blott Suezkanalen, som Ismail Pascha under denna sin europeiska resa bar för ögonen. Ismail Pascha (som föddes år 1816 och år 1863 efterföljde sin onkel Said Pascha) har — man må nu säga, hvad man vill, om hans egyptiska parlament, i hvilket de deputerade råka i lufven på hvarandra, derför att ingen vill sitta på den venstra, mot regeringen oppositionela sidan, om hans slöseri, hans dåliga hushållning, hans utsugande af de stackars fellahs o. s. v. — han har likväl den allvarliga önskan att träda i sin farfar Mehemed Alis och sin far Ibrahims totspår, att civilisera Egypten och åter införa detta land med den äldsta kulten i de moderna kulturfolkens leder. Om man vill ha en lefvande bild af de bildningssträfvanden, som f. n. röra sig i Egypten, så läse man den spirituella berättelsen: Åhmed le fellah, som Edmond About nyligen offentliggjort i den förtjenstsulla franska tidskriften Revue des deux Mondes. Den är i sin lätta, romantiska drägt, hvilken ända till slutet fängslar uppmärksamheten, i sjelfva verket endast en utförlig resebeskrifning. Den öppnar verkligen omätliga perspektiver utöfver det af Nildyn befruktade landets utvecklingsförmåga. Om än koloriten är väl stark, är det dock säkert, att i Egypten verlden står mindre stilla, än på många andra punkter. Sedan man uttappat sjöar och planteraträd, börjar det nu äfven regna i Faraonernas annars så torra land. Allt mera ökas antalet af de bildade europger, som begifva sig för handelns skull till Alexandria, för sin helsas skull till Kairo, eller finna sysselsättning såsom ingeniörer och arbetare vid byggnadsarbetet på Suezkanalen. Men nu möter Egyptens herrskare, då han vill på europeiskt vis civilisera sitt land, genast på tröskeln en ogunstig omständighet: alla europger undandraga sig hans öfverherrskap och vilja ej lyda under hans domstolar och myndigheter. Hvarje konsul gör anspråk på att skydda sina landsmän, d. v. 8. att i alla civiloch kriminalmål utöfva ett privilegieradt rättsvälde. Sålunda sinnes det t. ox. i Alexandria 16-17 suveräner, hvilka döma hvardera efter sin lagstistning, samt göra och läta som de behaga; ty hvem kan väl kontrollera dem? Det finnes ibland dem vissa hedersmän, hvilka inskränka sig till att vid den säregna orientaliska statshushållningen betrygga sina landsmän från alla slags inkräktningar. Men ofta för att icke säga: vanligen, leder detta konsularvälde dithän att hvarje utländning, han må ha rätt eller orätt, vid alla enskilda tvister tages i beskydd och att tillochmed förbrytarne nästar alltid gå straftlösa. Isynnerhet utgöra grekerna folkets asskum, hvilka begå de flesta morden och brotten, och den egyptiska regeringen är ur stånd att straffa förbrytarne. Detta är dock ott en ytlig antydan om de olägenheter, som konsulernas domstolsrätt och vuropcernas privilegierade ställning medföra. Man kan således ej undra öfver, att Ismail Pascha vill under dessa förhållanden bli helre i sitt hus, isynnerhet som SuezkanaTT