Göteborgsposten – 7 juni 1869, sida 1

HAHuw)dmAAAALLLLULUÄ —— — mestikerna skyndat sig att lyda, då man från stora landsvägen hörde hästtraf och rullandet af en vagn. — Der äro de! .. utropade trädgårdsmästaren, der äro del... Baronessan dEscorval, följd af sitt folk, skyndade ut just i lagom tid för att få se en kabriolett köra in på gården. Redan hade abbe Midon och Maurice hoppat ur; de upplyftade och togo ur vagnen en till utseendet liflös kropp, utsträckt på vagnsdynorna ... Mariannes energi hade ej kunnat motstå så många skakningar ; det sista uppträdet hade krossat henne. Sedan hon en gång befann sig i vagnen och all omedelbar fara försvunnit, upphörde det förtvifladt exalterade tillstånd som dittills uppehållit henne, hon afsvimmade och alla Maurices och prestens ansträngningar att väcka henne till medvetande voro fruktlösa. De hade dock försökt det omöjliga. Med risk att bli tillfångatagna hade de stannat, ehuru de visste att jagten börjat, ty de hörde det dofva ljudet af kavallerihä starnes hofvar mot vägen, klirrandet af vapen, rop, förbannelser och då och då några skott... Likväl hade de vågat göra halt. Första gången skedde det i närheten af en liten källa, med hvars friska vatten de förgäfves baddat Mariannes ansigto. Andra gången stannade de framför ett isoleradt hus, der de märkt ljus. Abbå Midon hade gått in der för att bedja om hjelp, som man haft hjertlösheten vägra honom. :