Göteborgsposten – 7 juni 1869, sida 1

s sammanhanget; han tänkte att sorgen förvirrade den 2 hårdt pröfv ade qvinnas förnuft... — Min fru! utropade han, baronen hade ingenting med detta uppror att skaffa, långt derifrån ... Han tystnade; detta tilldrog sig på gården vid skenet af några facklor som botjoningen upptändt; från vägen kunde man se allt... han förstod huru oförsigtig man var. — Kom min fru, sade han i det han drog baronessan med sig mot huset, och ni äfven Maurice, kom!... Baronessan följde kyrkoherden i Sairmeuse med den passiva och stumma foglighet, som stora sorger bruka medföra. Hennes kropp rörde sig maskinmessigt; hennes själ och tankar voro långt borta hos den man som varit allt för henne, och hvars själ och tankar utan tvifvel äfven voro hos henne ... Men då hon stigit öfver tröskeln till salongen, lemnade hon hastigt prestens arm. Hon hade varseblifvit Marianne på den kanapåt der betjenterna lagt henne. — Fröken Lacheneur!.., stammade hon, här, i en sådan drägt... död!... Man kunde verkligen tro henne vara död då man såg. henne stel och likblek. som om man gjutit den sista blodsdroppan ur hennes ådror. Hennes vackra ansigte hade marmorns orörlighet, hennes hvita lappar voro till hälften öppnade öfver de konvulsiviskt hoptryckta tänderna och stora blåaktiga cirklar omgåfvo hennes tillslutna ögonlock (Forts.)