Göteborgsposten – 5 juni 1869, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Bland de många goda saker som komma af kärleken finnes det — såsom en polisreferent ofta har ullsälle att se — äfven en mängd betänkliga förhållanden, hvilka följa såsom sviter af denna samma känsla, jords och himmels under. Alltisran den tid, då greker och trojaner gjöto sitt blod utanför Troja för den sköna Helena och tills i går eller förgår, då ogifta Katharina Andersdotter och äfvenledes ogifta Johanna Elisabeth Andersson på Sandgangen ledande till Flygarns Haga öfvergingo till handgripligheter för arbetskarlen Anders Larssons skull, har besagde alltid så skönt besjungna känsla medfört många bevär, det ena värre än det andra: Låtom oss lemna historien om Helena och Paris, den känna vi till, och må vi i stället berätta den sistnämnda, i hvilken tvenne qvinnors täflan om Anders Larsson upptände stridslågan. Anna Katharina Andersdotter berättade vid förhöret i poliskammaren om saken, att hon omkr. kl. half 2 en middag kom gående på Sandgången, då hon plötsligt öfverfölls af Elisabeth Andersson, som först gaf henne ett slag öfver venstra axeln och derefter gaf henne yuterhigare ett rapp. Den tilltalade, liksom käranden sjelf en individ af qvinliga könet, hvilken väl sett sina tretio eller fyrtio somrar förflyta sedan den första blyga kärleken vaknade inom henne, nekade bestämdt till att ha utdelat ett enda slag. Ett lifligare utbyte af de båda motståndarinnornas åsigter om hvarandra kom dock ej i gång förrän en poliskonstapel upplyste om orsaken till gräJet. Sedan 16 år bade Elisabeth Andersson till sästman haft arbetskarlen Anders Larsson; hvad mer är, sedan sexton år hade hona fått behålla hans trohet. Men, allting är förgängligt under solen, sade den vise, och så befanns äfven Anders Larssons kärlek vara. Katharina Andersdotter kom, hon såg och hon segrade; hon bodde i Landalabergen, och dessa blefvo nu det paradis, till hvilket Anders Larsson trängtade. Lemnande Hagahedens flacka natur, lemnande Elisab. Andersson, vid hvars sida 16 lyckliga är af hans lif sörrunnit, lemnande tvenne plantor, en 15årig son och en 10-årig dotter stod han en vacker dag i Anna Katharinas tjäll för att ieke mera lemna det. Undrar väl nu någon på att Elisabeth A. begagnade första bästa tillfälle att med knytnäfvar och tunga, med stryk och ovett, gifva sitt ogillande öfver den sörföriska sirenens beteende tillkänna. Detta var åtminstone ur hennes synpunkt det naturligaste, och hon förklarade det äfven inför poliskammaren. Hvad som dock mest förbittrat henne var att, då hennes son under våren gick och läste och hon af den trolöse fadren begärde penningar till ett par träskor, hänvisade han henne att derom vända sig till barac ken. Medaa han så behandlade sin egen son, tilllade Elisabeth A. med mot höjden riktad blick, går han och för 24 skilling köper ett par pulsmuddar och ger den usla menniskan Katharina i julklapp. Lades sedermera härtill att hennes känslor äfven i andra afseenden blifvit sårade, hvarpå hon tog himmelens stjernor och Trådgärdsforeningens lundar till vittnen, så var det icke utan en viss tillfredsställelse man erfor, att hon för den åt Anna Katharina utdelade stryken blott dömdes till 10 rärs böter.