Göteborgsposten – 5 juni 1869, sida 1

ort, såvida man icke rakt utaf föredrager en mindre bullersam, mera poctisk och fridfull, liten vrå vid vestra kusten, i förlitande på det gamla ordspråket i det tystaste vattnet gå de största fiskarne, Åtven Långedrag torde i sommar komma att erbjuda ovanliga agremanger. Oberäknadt att hr Ohman äfven i år med känd och godkänd omsorg kommer att förestå restaurationen är det icke nog med den glada förhoppningen om angenäm matinkt, äfven blomdoft i obegränsad skala lärer kunna påräknas, ty det står tydligt i annonserna Familjer erhålla rabatt! Då nu den af oss förebådade förmörkelsen af vårt officiella Themistempels tidmätare iträflat, vilja vi påpeka att vår stad till ersättning erhållit en annan illuminerad sådan nemligen i f. d. Prins Carl, Palais de justice äfven kalladt, med anledning deraf att jurister bo i alla våningarne. Det ofvanför ingången till sagde hus befintliga uret, hvilket i många år varit urståndsatt att förrätta sin tjenst, är nemligen nu åter lagadt och kommer, att då skymningen inträdt inifrån belysas. Ännu några dagar till och vår stad skall hvimla af notabiliteter, utmärkta i alla riktningar. Men allaredan ha några klart strålande stjernor på konstens och intelligensens himmel visat sig på Göteborgs horisont. Vid aftonkonserten i Trädgårdsföreningens park i Onsdags kunde du observera den ena. Midt ibland jublande sångare såg du helt säkert en undersätsig person med lifliga och klara ögon, brod och öppen panna, på hvilken frenologen genast skulle ha anmärkt musikorganernas ovanliga utveckling, med ett jovialiskt leende spelande kring de tylliga läpparne och och en viss treflig godmodighet utbredd öfver hela figuren. Det var August Söderman, i närvarande ögonblick vårt lands kanske populäraste tonsättare. Möter du, värdaste läsare, på din väg en till utseendet ännu ungdomlig man, af medelstor, proportioperlig figur, med ledig hållning osh spänstig gång, rödlätt, ovalt ansigte med ett par präktiga stålgrå ögon, i hvilka det då och då ligger ett drag af så att säga nordisk melankoli samt prydt af ett par väldiga musta cher, under hvilka de hvitaste tänder framblixtra, kortligen ett ansigte strålande af kraft och intelligens, ett ansigte af den sorten, som man icke kan få syn på, utan att fråga: IIvem är den mannen?: möter du en så qvalificerad person och finner att han oven i Kjöbet är iförd Iysegraa Overfrakke, så betrakta den mannen med uppmärksamhet, ty det är Erik Bögh, och hvem han är, det behöfva vi nog icke säga hvarken dig eller någon annan svensk, man eller qvinna, som gör anspråk på att Åfölja med sin tid. På en skylt vid en af stadens mindre gator läses följande avis au lecteur: II er fines utmärkt press-Gäst. IIäromdagen passerade ett par glada själar förbi skylten, dervid den ene skrattande påpekade det klassiska stafningssättet. Skratta inte?, anmärkte den andre, måhända innehåller skylten bokstafligen rena sanningen. — ÅIIur så, jag begriper inte — —. — Jo, kanske skyltens egare har hos sig inlogerad någon blitvande medlem af publicistmötet. — Klen wit: mumlade hans vän och skrattade icke längre, hvarken åc skylten — eller ordleken. EE SD DD DD EEE EE