Göteborgsposten – 5 juni 1869, sida 1

Hon kom ändå till slut. Allting var pyntadt och färdigt redan för flera veckor sedan. Ilögtidssalen stod så fager och glänsande, som den endast en gång om året kan bli, nyskurad och blomsterprydd i hvarenda vrå. Kapellet var färdigt, jubelhymnerna inöfvade, man bara väntade. Men hon dröjde. Man skådade upp till hennes fönster, der hängde rullgardinerna, målade grått i grått, envist nere hela dagen, icke en skymt af den sköna, icke en stråle från hennes klara öga. Den pratsamma bäcken puttrade förtrytsamt, der han kilade fram mellan tufvorna i dalen: Bevars, hvad hon låter vänta på sig, den mamsellen, — mamsellen sa han, ty han var ond, eljest hade han nog sagt fröken. Har hon glömt bort oss?, klagade små sipporna, hängde sina hufvuden och sågo helt sorgsna och blåfrusna ut. Men luftens olycksprofeter, skatorna, ställde till små konversationscirklar och vorö helt skateglada, ty de sky hennes åsyn. Men hon kom ändå, i går morse lyfte hon på rullgardinerna och visade sitt jungfruligt rodnande anlete, och steg slutligen i all sin strålande glans fram i naturens herrliga tempel, jubelhymnerna tonade från de tusentals löfprydda konsertsalongerna, bäcken glittrade och blixtrade så fryntligt, glad att få återspegla hennes ljusa bild. Välkommen, lilla fröken, hette det nu och sipporna vände sina anleten upp emot henne, på deras fina kinder dallrade en tår, men det var en glädjetår, hela naturen genomilades af en salig bäfvan under hennes brinnande kyssar och allt var åter lif och lust — ty sommarsolen hade ändtligen kommit. Och skatorna hviskade emellan sig: Hon åö allt vacker ändå, den slynan! Men solen måtte ha hört det dr,