Göteborgsposten – 4 juni 1869, sida 3

ett stilla och fredligt lif, i många hänseende liknande Hernhutarnes Ibland få de likväl anfall af fanatism, såsom då en molokan rusade midt ini en kyrkoprocession, fattade en helgonbild och trampade den under fötterna. Askådarne stodo tysta och förbluffade, men hemtade sig snart från sin konsternering och dödade gudaktigt förbrytaren. År 1833 företog sig en fanatiker vid namn Terenz att predika bättring för molokanerna. Han gaf sig ut för att vara profeten Elias, befallde att de skulle upphöra med allt arbete och uteslutande egna sig åt att bedja och sjunga psalmer, tillkännagaf att det tusenåriga riket var nära förhanden och bestämde slutligen en dag, då han lofvade dem att inför deras ögon uppstiga till himlen. Då den utsatta dagen var inne, uppträdde han i en vagn och befallde den folkskara som samlat sig, bestående af många tusen molokaner, hvilka kommit från alla delar af Ryssland, att knäfalla och bedja med honom. Efter bönens slut slaxade ban med armarne och försökte att flyga, men föll tungt till marken och skadade i sitt fall en qvinna. Eti stort oväsen följde och hans lärjungar öfverlemnade honom åt polisen, som sände honom i fängelse på en tid. Sedan han åter blifvit lössläppt, återvann han något af sitt inflytande öfver molokanerna, för hvilka han predikade verldens slut, tills han sjelf andtligen dog. Derefter emigrerade hans hjord till Georgicn, hvarest de tillika med en koloni af lutheraner från Wärtemberg nedsatte sig i åsynen af Ararat, Då Napoleon var i Ryssland inbillade sig molokanerna att han var Lejonet i Josaphais dai, hvilket beskrifves i deras gamla psalmer och som var bestämdt ätt störta den salske kejsaren samt återställa den hvite czarens thron. Sålunda utsägo molokanerna i Tambof en deputation, som skulle gå klädd i hvitt och öfverlemna en adress till Napoleon. Detta skedde år 1812. Deputationen hann ända till Weichsel, men der blefvo de gjorda till fångar. En af dem lyckades fly och återvände hem, men de öfriga hördes aldrig mera af. År 1853 öfverlemnade Liprandi till regeringen en rapport, i hvilken han såger, att Napoleonovshehina, eller den sekt som tillber Napoleon, år 1820 började att åter visa sig i Byelostok och Pskoff och åter 1844 i Moskwa. Napoleonsdyrkarne i Moskwa mötas under den största hemlighet i ett stenhus midt i staden. Efter att ha utfört andra ceremonier nedkasta de sig framför en byst af Napoleon, liksom för en gudabild. För dem är Napoleon ännu lefvande och de tro att han någon dag skall återvända från Siberien jemte kejsar Peter III. Peter skall derefter bestiga verldens thron och Napoleon föra befälet öfver de trogna under honom. Liprandi berättar vidare, huruledes polisen i November 1846 lyckades komma öfver vissa hemliga taflor, tillhörande denna sekt. Dessa voro tryckta på mycket tunnt papper, på det att de skulle kunna läggas mellan bladen i böcker och atlaser och på detta sätt öfverlemnas ur hand i hand, utan att någon obehörig skulle ana något, Taflorna föreställde Napoleon uppstigande till himlen. Liprandi afslutar sin rapport (hvilken aldrig ämnades att bli annat än privat) med att anmärka huru egendomligt det är att just i Moskwa skall förekomma en sekt af Napoleondyrkare. Bland molokanerna har dessutom uppstått en annan sekt Dakhobortsi. Dessa låra att de sjelfva äro Gud och icke kunna synda, men att alla, som icke höra till sekten, till sitt väsende onda. Allt hvad dessa senare göra, äfven hvad som synes som goda handlingar, är synd. En af deras egenheter är både måns och qvinnors anmärkningsvärdt vackra gestalter samt den helsa och styrka de ega. Detta törklaras till en del deraf att de döda alla barn som äro ömtälige eller mindre välskapade. Själen, såga de, som är Guds afbild, måste dväljas i en stark, ädel och honom värdig kropp. Om vi finna honom i en svag och dålig kropp äro vi skyldiga att befria honom ur hans sängelse; han väljer derefter enligt själavandringens lagar en annan och bättre kropp åt sig. Eti dylikt barnamördande smårtar blott föga föräldrarne, ty derag teori är, att själen såsom Guds afbild icke erkanver någon jordisk fader och moder och att det blow finnes en fader, Guds totaliter, som lefver inom hvarje individ, och en moder, den allmänna materien eller naturen, jorden. Följaktligen kalla Dukhobortsi aldrig sina föräldrar fader eller moder, utan endast gubbe eller Åumma? och föräldrarne tala ej om Smina barn utan om våra, dermed de mena kommunens. Den förste chefens for Dukhobortsi lesnadslopp har någonting liknande Johans af Leyden. Han maste ej ha varit någon vanlig man, ehuru han blott var en obildad rysk bonde och likväl förmådde skapa och atskilliga år upprätthålla en fullkomligt theokratisk stat af 4,000 personer — en platonisk Utopia, grundad på religiösa, kristna och gnostiska principer. Det var nära Azowsjön som de nedsatte sig, och här styrdes de despotiskt af Kapustin, som öfvemygade dem om att Kristi själ doldes i hans kropp. Ar 1814 blef han satt i fängelse, men befriades snart mot borgen. Efter en tids förlopp försvann han, och det var först långt efter hans död som allmänbeten fick reda på en håla, der han tillbragt sina sista år. Efter hans död kom kolonien i anarki. De äldstes råd, som styrde den, blef ett fö:färligt inqvisitronstribunal. Tortyr och död följde på det ringaste tecken tll böjelse att gå öfver till den ryska kyrkan. Inom få år försvunno omkr. 200 personer utan att knappast lemna ett spår efter sig. En undersökning af auktoriteterna, för sent företagen för att hindra det onda uppenbarade en sorsärlig sakernas ställning: kroppar pätraffades elter personer som blifvit letvande begrafna, och många voro stympade. År 1842 och följande år blefvo de flesta at denna sekt öfverförda till Kaukasus. Sådane äro några få at de egendoml gaste sketten på det stora ryska dissenterträdet. Om den stora massan Rasbolniker och andra aktningsvärda sekter villåter oss ej vårt utrymme att tala. Berlin d. 1 Juni. Råg pr Juni 524 Ethlr. Amsterdam d. 1 Juni. Råg pr Juni 1963 fl.