Göteborgsposten – 4 juni 1869, sida 1

NMartials ansigte förrådde först den d derefter den största lust att skratta. — Jag tror att ni skämtar, min herre, sade han. Den unge mannens ton och utscende lugnade något hertigen, utan att dock helt och hållet skingra hans misstankar. — ——e jupaste förvåning, — Det är då mot dessa uslingar ni slagits.. utropade han. — Icke alls!...Jag har helt enkelt blifvit nödsakad antaga en duell. — Med hvem? . Nämn den skurk som vågat förolämpa er. En flyktig rodnad färgade Martials kinder, men det var i sin vanliga bekymmerslösa ton som han svarade: — På min ära nej, jag vill ej namngifva honom för er. Ni skulle kanhända oroa honom och jag är skyldig honom erkänsla ... Det var på stora vägen, han kunde utan ceremoni ha mördat mig, men i stället erbjöd han mig en lojal strid ... Han är för öfrigt allvarsammare sårad än jag... Alla herr de Sairmeusees tvifvelsmål äterkommo. — Om det förhåller sig så, yttrade han, hvarföre har ni i stället för att tillkalla en läkare stängt er inne för att sköta ert sår... — Emedan det är obetydligt och jag vill hålla det hemligt. Hertigen skakade på hufvudet. — Allt detder är ingalunda antagligt, yttrade han