Göteborgsposten – 4 juni 1869, sida 1

Nu då upproret var undertryckt, var det af vigt att öfverdrifva det, belöningarne borde motsvara vigten af den gjorda tjensten. Han visste att man uppfångat ett visst antal sammansrurna, femtom eller tjugo personer; men det var ej nog för den vigt hvarmed han önskade att saken skulle bli betraktad, han ville ha flera anklagade ställda inför den blifvande militärdomstolen. Han delade derföre sina trupper i slera afdelningar, som han skickade åt alla håll med befallning att genomsöka byarne, de enstaka belägna husen och arrestera alla misstänkta personer... Sedan hans värf derefter i dylikt hänseende var fullgjordt och han ännu en gång anbefallt den oblidkeligaste stränghet, återtog han vägen till Montaignac. Han var förtjust och liksom marquis de Courtomieu välsignade han i sitt hjerta dessa beskedliga konspiratörer; men hans tillfredsställelse uppblandades dock af några farhågor, som han förgäfves försökte skingra. Var hans son, marquis de Sairmeuse med eller ej i sammansvärjningen? Han kunde ej, han ville ej tro det, men minnet af Chupins bestämda försäkran derom oroade honom. Hvart hade väl Martial tagit vägen? ... Hade den betjent som blifvit affärdad för att underrätta honom, träffat honom? .... Hade han begifvit sig på väg?... Kanhända hade han blifvit tillfångatagen af bönderna! ... Stor blef derföre hertigens glädje när han efter ett