Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 2

tillbaka fröken Lacheneur; godt! .., tack. Nu, herr Maurice, är det er tur... Men redan voro hertig de Sairmeusces soldater herrar öfver korsvägen. Då do märkte en grupp i skuggan, skyndade de dit. Den hjeltemodige bonden fattade då sin bössa vid pipan och manövrerande den som en klubba höll han fienden på afstånd tillräckligt länge för att Maurice egde tid skynda till Marianne, fatta tömmarne och låta hästen sätta af i galopp från platsen, Hvad denna sorgliga natt hade att uppvisa, vare sig af feghet eller hjeltemod, onödiga grymheter eller ädla uppoffringar, har man aldrig rätt fått veta ... Två minuter efter Mariannes och Maurices afresa kämpade Chanlouineau ännu, envist spärrande vägen. Han hade mot sig åtminstone ett dussin soldater. Tjugo skott hade blifvit afskjutna mot honom, men ej en enda kula hade träffat honom; man skulle kunnat tro honom vara osårbar. — Gif dig!... ropade soldaterna till honom, intagna af beundran öfver en sådan tapperhet, gif dig!... — Aldrig! aldrig! ... Han var fruktansvärd, han hade en öfvermensklig styrka och vighet till hjelp åt sitt mod. Olycklig den som befann sig i närheten af hans bösskolf. En soldat lemnade då sitt gevär åt en kamrat, kastade sig framstupa och kröp bakom denne jätte tills han kunde gripa honom i benen.