Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 2

En gerärssalva afbröt honom, hertig de Sairmensets soldater anlände... j — Gode Gud!... utropade Chanlouineau, och MaI Marionne!l. .. I De skyndade fram, och Maurice var den förste som i varseblef henne midtpå korsvägen, stödjande sig mot halsen af sin fars häst. Han tog henne i armen och sökte föra henne derifrån. — Kom, sade han till henne, kom! Men hon gjorde motstånd. — Af nåd, utbrast hon, låt mig stanna. — Men allt är förloradt, min älskade! — Ja, allt, jag vet det... tillochmed äran ... Och det är just derföre som jag måste stanna qvar, som jag måste dö, jag vill det... Hon lutade sig mot Maurice och tillade i knappt begriplig ton: — Det är nödvändigt för att vanäran ej må blifva offentlig . .. Elden hade blifvit ytterst häftig, de stodo på det farligaste stället och skulle helt visst blifvit träffade, då Chanlouineau åter visade sig. Hade han anat den hemliga orsaken till Mariannes motsträfvighet? Kanhända. Det säkra är att han utan att säga ett ord bortförde henne som ett barn mellan sina starka armar och bar henne ända fram till den vagn som abbe Midon vaktade. — Stig upp, herr kyrkoherde, yttrade han och för