Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 1

Mera menskliga än befälhafvaren hade nästan alla soldaterna skjutit i luften. Men hertig de Sairmeuse hade ej tid att fördjupa sig i betraktelser deröfver. IIan sporrade sin håst och rusade i spetsen för trehundra man, kavalleri och infanteri, i flyktingarnes spår. Bönderna hade mer än tjugo minuters försprång. Arma menniskor!... Det skulle ha varit mycket lätt för dem att gäcka sina förföljares ansträngningar. D. hade blott behöft att sprida sig. Det var olyckligtvis blott några få som tänkte på att isolerade kasta sig in på filten. De andra följde, förvirrade som de voro, stora landsvägen likt en förskräckt fårhjord. De sprungo dock med fart, fruktan gaf dem vingar. I hvarje ögonblick hörde de ju gerärsskotten som afskötos på de fördröjda! ... . Men det var en man som hvart och ett af dessa skott så att säga gaf döden ... Lachencur. Framåtlutad på sin häst, flämtande, tärd af ångest, nalkades han i sporrstreck Croix-dArcy då ljudet af gevärselden från Montaignac nådde hans öron. Förfärad hejdade han sin hist så häftigt, att han var nära att falla ur sadeln. Han lyssnade och väntade ... Ej ett skott besvarade denna salva. Det kunde sålunda ej vara en strid. Lacheneur förstod allt, han anade den blodiga upplösningen på företaget.