Göteborgsposten – 2 juni 1869, sida 2

Men alla öfverläggningar blefvo afbrutna genom ljudet af en galopperande häst. En kabriolett syntes, som stannade midtpå korsvagen. Två män stego ur: baron Ad Escorval och abbå Midon. De hade togit genvägen och hunnit före Lacheneur. De drogo en suck af lättnad ... De trodde sig anli ända i tid. Ack! här liksom på heden vid Reche skulle alla deras ansträngningar, deras böner och deras hotelser krossas mot den blinda halstarrigheten. De hade kommit dit med den förhoppning att de skulle kunna hämma rörelsen, de endast påskyndade den. — Vi ha gått för långt för att rygga tillbaka, utropade en gårdsegare i trakten, som i Lacheneurs frånvaro var den erkände chefen, om döden är framför oss är den också bakom oss. Alt anfalla och segra är vår enda utsigt till räddning. Låtom oss derföre i ögonblicket marschera framåt, det enda medlet är att öfverrumpla våra fiender ... Den är feg som tvekar, framåt! Samma utrop upprepades enhälligt: — Framåt! ... Man drog ögonblickligen fram ur sitt fodral en trefärgad sana, denna fana som orinrade om så mycken ära och så många olyckor, en trumslagare slog marschen och hela styrkan satte sig i rörelse under ropet: Lefve Napoleon II! Bleka, med kläderna i oordning, uypgifna af trötthet och sinnesrörelse, envisades herr dEscorval och abb Midon att följa de sammansvurna. De insågo att dessa stackars menniskor rusade mot